En lång artikel om ingenting

Det är ofta så att när man betraktar det som egentligen inte behöver betraktas, uppstår en känsla av något som varken är påtagligt eller frånvarande. Man kan föreställa sig ett skeende där själva skeendet inte innebär något mer än sin egen existens som skeende, och ändå fortsätter tanken att cirkla utan att nå en bestämd punkt.

I denna cirkulation, som egentligen inte leder någonstans, finns ändå en rörelse som pågår, och det är denna pågående rörelse som i sin tur inte ger upphov till något annat än det faktum att den pågår.

När man reflekterar över reflektionen i sig, utan att reflektionen bär på något särskilt innehåll, uppstår en form av stillastående dynamik. Det är en sorts rytm som inte är en rytm i egentlig mening, men som ändå kan upplevas som en återkommande frånvaro av betydelse. Och just i den frånvaron blir det tydligt att något inte blir tydligt, vilket i sig är en slags tydlighet.

Om man däremot försöker formulera en tanke om varför detta skulle vara relevant, så upptäcker man att själva försöket inte är nödvändigt. Det finns inget att vinna och inget att förlora, eftersom varken vinst eller förlust är applicerbara begrepp i en kontext där kontexten själv inte existerar som något annat än en antydan om sin egen brist på antydan. På samma sätt kan man säga att början inte börjar, utan snarare förblir en början som aldrig utvecklas till något annat än just det ofullständiga i att vara början.

Det är kanske därför man ibland upplever en känsla av att mening inte alltid är beroende av innehåll, utan snarare av formen som innehållet skulle kunna ha haft om det funnits där. Formen blir då en kontur kring ett tomrum, där tomrummet inte är tomt i egentlig mening, utan fyllt av sin egen tomhet. Denna paradox, som egentligen inte är en paradox eftersom den inte leder till någon konflikt, illustrerar hur ett ord kan uttalas utan att något blir sagt.

Men även här kan man ifrågasätta om ifrågasättandet överhuvudtaget behöver ske. För att ifrågasätta något som inte är, är att skapa ett eko av en fråga utan ursprung. Ekot i sig blir då både närvarande och frånvarande, beroende på om man väljer att betrakta ljudet som en rest eller som en antydan. På så vis kan man tala om att tala, utan att något tal egentligen äger rum.

Och när man slutligen försöker knyta samman allt detta till något helhetligt, inser man att helheten inte kan bli hel, eftersom det inte finns några delar som kan fogas samman. Det som återstår är en helhet som består av frånvaron av delar, vilket gör den lika mycket hel som ofullständig. Och i den insikten finns varken början, mitt eller slut – endast en långsam rörelse som inte är riktad, men som ändå fortgår.

Det märkliga med det som inte framträder är att det ändå tenderar att förnimmas som om det på något sätt existerar, fast bara i den mån det inte gör det. Man kan säga att själva känslan av att något skulle kunna finnas, utan att det faktiskt gör det, är lika verklig som vilken verklighet som helst, åtminstone så länge man inte försöker pröva den i relation till något annat. Ty då upplöses jämförelsen innan den hunnit börja, och kvar blir endast en antydan om en jämförelse som inte ägde rum.

Att försöka förstå detta är att gå in i ett rum utan väggar, där rummets gränser definieras av frånvaron av gränser, och där själva idén om ett rum blir en idé om något som inte låter sig avgränsas. Ändå uppstår en känsla av att man befinner sig någonstans, även om detta någonstans varken kan beskrivas som här eller där. Det är ett slags varande som inte är ett varande, men som ändå förblir något som kan betraktas i sin obestämdhet.

På samma sätt kan man tala om tid, fast utan att tiden rör sig framåt, bakåt eller ens står still. Den blir snarare en ström som inte flyter, ett ögonblick som varar utan att vara ett ögonblick. Och i detta tillstånd blir varje tanke både redan tänkt och ännu inte påbörjad, vilket skapar en form av neutral evighet som inte behöver sträcka sig längre än till sin egen obegriplighet.

Orden som beskriver detta blir då inte mer än skuggor av ord, ekon av meningar som aldrig uttalades men som ändå hörs. Att läsa dem är som att följa en väg som slingrar sig fram utan att nå en destination, men där själva slingrandet blir vägens enda syfte. Den som går på vägen märker snart att stegen inte förflyttar, utan snarare återställer samma punkt om och om igen, tills själva upplevelsen av rörelse ersätts av en stilla, men ändå pågående, frånvaro.

När man betraktar denna frånvaro som om den vore närvaro, infinner sig en märklig balans mellan allt och inget. Balansen är inte stabil, men inte heller instabil, den bara existerar i ett tillstånd där själva frågan om stabilitet blir överflödig. Och där, mitt i det meningslösa, blir meningslösheten i sig till en form av mening – inte därför att den säger något, utan därför att den inte gör det.

Så kan man fortsätta i all oändlighet, med meningar som aldrig riktigt når fram, men som heller aldrig försvinner. De bildar ett flöde som är ett flöde endast i kraft av att inte vara stilla, och ändå är det just stillheten som blir mest påtaglig. På samma sätt som ett eko i en oändlig korridor inte behöver en första ton för att höras, kan en text om ingenting fortsätta tala utan att egentligen börja.